Igår var jag på babysim med lilla Sofie och vi gjorde då första dyket och lite andra nya grepp. Gick jättre bra och Sofie trivs i vattnet, ler och skrattar mycket. Inte lika kul i duschen sen eller när man ska klä på sig för då är det kallt och så är hon ju trött. 

När man har ett barn är det enkelt med uppmärksamheten, ensamma barnet får all uppmärksamet och tid med leker och allt möjligt. Nu när man har en bebis så kräver ju bebisen all uppmärksamhet vilket självklart kan påverka det äldre barnet. Det är viktigt man tar sig tid till det stora barnet så inte denne blir åtsidosatt. 

En liten bebis klarar sig inte själv , kan sitta i babysitter eller ligga på en filt korta stunder. Men bebisen söker dig som mamma, bebisen kräver all uppmärksamhet. 

Det är viktigt man hittar en balans här. Det är väldigt lätt det större barnet blir avundsjuk. Det är så lätt allt handlar om bebisen. Titta, bebisen skrattar, titta bebisen pratar, bebisen gjorde detta osv... 

Jag har stunder då jag inte känner mig tillräcklig för min stora tjej, jag har stunder då jag saknar att busa loss med henne då jag i princip har lillan hela tiden. 

Jag tar mig tid till stora tjejen ofta men det är mycket som jag inte redar av att göra nära jag har lillan. T.ex när lillan är trött och ska hjälpa henne sova så måste jag ibland ligga vid hennes sida för att hon ska komma till ro. Eller om magen kör på henne och det gör lite ont. Ja då är lillan beroende av mig. Eller när hon är hungrig. 

Jag pratar ofta med stora tjejen, visar mitt intresse för henne. Jag planerar olika utflykter, vi kan pussla, jag kan slänga och busa med henne i sängen. 

Vi har haft fokus på att stora tjejen ska få sina aktiviteter nästan som förr. Sen träffar hon mycket kompisar och är iväg hos mor/far föräldrarna när hon vill det. 

Allt ska inte handla om bebisen, det är viktigt att saker och ting handlar om stora tjejen också. Dem är båda barn, deras behov och krav är olika men dem är båda barn och båda behöver sina föräldrar på olika vis. Balansgång ..

Jag tror eftersom vi haft fokus på båda barnen från början så har det inte blivit någon svartsjuka utan stora tjejen har visat stort intresse för lilla syster. Men visst tycker hon det är jobbigt när det blir skrik. 

Idag är planen att Linnea ska ta med sin bästis hem efter skolan så tänkte vi åka på utflykt allihopa. Sen får vi se i eftermiddag hur mycket vi orkar. Om jag beger mig ut med kidsen eller om vi kör till Kristianstad för lekland. 

Känslan när stora styster vill hjälpa till med lilla syster, att hon vill mysa med denna lilla flickan, att hon vill trösta när lillan är ledsen. 

Det är underbart att se. Linnea vill ha henne i knät och mysa nu när hon insett att hon kan det. Hon vill lyfta för hon kan. Jag begränsar dock detta till enbart när Linnea sitter ner så det inte händer en olycka. Och att mamma eller pappa ska sitta bredvid så vi övervakar det hela. 

Men så underbart det är att Linnea sitter och pratar med lilla snäckan, gör roliga ljud. Och så stolt hon blir när hon lyckas få snäckan att skratta eller ge ett stort leende ifrån sig . 

Jag bara måste bifoga en bild på mina små änglar när dem sitter och myser ihop . 

J  

Vaknar jätte trött av att Linnea står vid min sida, säger till henne krypa ner hos oss en liten stund. Jag hade jätte gärna somnat om och fått en sovmorgon men icke för även lilla Sofie låg vaken.

Väl uppe så ser vi det ligger snö på marken och så börjar det snöa rätt mycket. Jag hade hoppats på att det inte skulle komma någon mer snö för dena vinter då fåglarna kvittrar så fint och det varit såna vårkänslor. Men det snöar samtidigt som fåglarna kvittrar där ute denna morgon. Känns lite knas för att vara ärlig.

Jag föredrar värme och sol, jag tycker vanligtvis om snön för den är rolig med barnen och hunden älskar nsön. Men jag är inte så förtjust i den just nu för det blir lite besvärligt att köra runt vagnen i snön. Eftersom jag har lillan så blir det ju inte direkt någon pulka backe. Vi kan gå ut och ha snöbollskrig, bygga snögubbe och sådant men inte någon pulka backe..

Närmar sig alla hjärtans dag nu, bara en dag kvar. Sambon jobbar mycket på helgerna och jag ska iväg med Sofie imorgon på babysim så vi får se om det hinns att fira någon alla hjärtans dag för oss. För mig spelar det ingen större roll egentligen. En dag för att visa uppskattning och kärlek lite extra, det kan göras så lätt genom att ge sovmorgon, serverad god frukost men att gå ut och äta är inget måste. 

Återstår att se vad som händer imorgon. 

Idag blir det åtminstone att Linnea ska iväg på aktivitet och sen vet vi inte alls vad vi ska hitta på idag. Men vi brukar alltid hitta på något så det löser sig.

Vägen till lycka för mig är att släppa det gamla, släppa allt det tråkiga. 

Att gå runt och vara rädd eller grubbla gör inte någon nytta. Det leder till sorg och dåligt humör. Det är väldigt onödigt för då missar man så himla mycket gott och roligt som finns i livet. 

För ett tag sedan så tog jag ett beslut kring mitt liv. Jag pratade en gång om allt det tråkiga, förklarade mina känslor, vad jag fått uppleva. Sedan släppa det, släppa alla rädslor för att det ska hända igen. Släppa spärrarna som hindrar mig från att gå vidare. 

Ni som känner att ert förflutna påverkar erat liv i nuet, jag rekommenderar er att prata om det en gång och sedan släppa det. Prata inte om det mer, glöm inte det som hänt men acceptera det som hänt och det är inget man kan göra för att ändra det som hänt eller det man fått uppleva. 

Man kan påverka det genom att acceptera det och gå vidare med sitt egna liv. 

Stängs en dörr så öppnas en annan. Livet är långt, det tar inte slut för att man möter en tuff motgång. Kämpa vidare.

Jag lyckades med detta till slut, det tog lång tid för mig att komma till acceptans men nu har jag kommit dit och jag är så lycklig, jag mår så bra. ÄLtandet, grubblandet, tankarna. Allt har blivit så annorlunda idag från hur det var innan. 

Idag lever jag för mina barn och min familj. Ibland träffar jag vänner, inte jätte ofta men ibland. 

När Linnea var liten tog hon nappen utan större problem, hon hade den inom en månad. 

Och lilla Sofie är nu två månader gammal och vill inte ha nappen. Inte ens när hon är ledsen eller trött. Hon tar till tummen istället.

Det skiljer sig en del från barn till barn...

Fördel med napp är att den ger tröst. 

Tummen tar hon inte till när hon är ledsen så på så vis önskar jag hon hade tagit nappen.

Samtidigt är det skönt för tummen kan man inte tappa bort som en napp och då blir det inget ledset för att nappen blivit borttappad.

Samtidigt så kan man inte ta tummen ifrån dem, nappen kan man ta bort när det är dags att sluta med den. Tummen kan vi inte påverka så mycket när den tiden kommer. 

Sen när hon har overallen på sig kan hon vara extra ledsen för hon kommer inte åt tummen eller handen på samma vis som om man är hemma, vilket gör det är tråkigt att åka vagn om man har liggdelen och inte kan se omgivningen. 

Det finns fördelar och nackdelar med allt. Jag ser det positiva med det mesta i min vardag nu för tiden. Istället för att se det jobbiga, tråkiga och lessna så ser jag det fina, roliga, glada och allt annat gott i mitt liv. 

Så att Linnea hade napp var hennes grej. Att sofie inte vill ha napp ja, jag kan inte tvinga henne till det. Vill hon hellre suga på fingrarna och tummen så klart så får hon det. När tiden kommer att få henne att sluta så blir det den dagens tankar om hur. 

Att ha småbarn och bebis är för mig ett heltidsarbete. Man ska ta hand om barnen, aktivera dem, ta hand om hemmet, fixa mat, inhandla och allt annat som ingår kring barnen och hushållet. Du får aldrig semester eller ledigt från detta jobb. Lönen med föräldrapenning är så kass så det räcker inte till mycket. 

Hur ska föräldrapenningen räcka till räkningar, mat och alla nya kläder de små behöver då de växer snabt? Hur tänker försäkringskassan egentligen? Jag arbetade jätte mycket innan jag blev gravid och det är det föräldrapenningen räknas på. Jag känner jag har tur som har en sån underbar sambo som är hjälpsam men också för vi har gemensam ekonomi. Men känslan av att pengarna på sitt egna konto börjar ta slut är inte rolig. Jag vill ju inte behöva "be" sambon om pengar även om han ser det som våra pengar. 

Men den riktiga lönen för att gå hemma med barnen det är känslan man får när man hör sina barn skratta, se dem må bra, se deras tacksamhet och glädje när man gör något ihop med dem. 

Att sitta och prata med Sofie eller göra lite olika ljud med henne, det är guld värt. Så roligt och gör mig lycklig när jag hör henne "prata", så söta underbara små ljud. Eller se henne när hon skrattar och ger en stora leenden. Underbar känsla som mamma.

Eller när jag sitter och pysslar med stora flickan, leker "skola" och gör matte eller skriver olika ord. Hon är så duktig och jag är så stolt över henne. När vi bakar tillsammans, lagar mat ihop, hon vill hjälpa till. Hon vill göra något med sin mamma. Det är också helt underbara känslor för då känns det som att jag gör och gjort ett bra jobb med hennes uppfostran. 

Igår var Linnea ledsen och hon kände hon kunde prata med mig om det. Vi diskuterade vad som hänt, vi diskuterade vad man hade kunnat gjort annorlunda och vad man kan göra bättre för att det ska bli bättre och inga lessna kompisar. Hon är så smart min lilla flicka. 

Sofie är min snäcka men Linnea är min ängel och så kommer de alltid vara för mig.

Linnea är min ängel just för jag fick till mig jag hade svårt att få barn men här sitter jag idag med två fina döttrar. Linnea fick till och med heta ängla i andra namn just för jag såg henne som ett mirakel. 

Men fler barn kommer vi inte skaffa. Jag ska till gynekologen snart för att diskutera p-spruta. 

Varför inte fler barn undrar ni? Jag kanske ännu är ung men känner mig gammal. Jag är ofta trött och sliten. Det kanske bara är så nu, jag minns inte men varit trött sen jag blev gravid. Två barn är lagom, två flickor. Jag vill inte ha för många barn så jag kan fokusera lika mycket på alla mina barn, orka uppfostra dem "rätt" och hantera alla konflikter de möter i sin uppväxt. 

Sen vet man ju inte vad man känner eller hur man känner om sex år igen. Det kan jag inte svara på idag. Men vi är överens om att fler barn blir det inte de närmsta åren iallafall. 

Måste tillägga att uppfostran kring Linnea hade inte blivit så bra om hon inte hade haft sin pappa vid sin sida också. Det är mycket tack vare honom som hon fått uppleva så mycket, vara med om många äventyr och utflykter. Och dessa har lärt henne oerhört mycket hur man är kring människor, hur man bemöter andra osv. 

Känner mig lyckligt lottad med denna underbara fina familj jag har.

I eftermiddag är det dags för två månaders kontrollen. Kan inte fatta hur snabbt tiden går, lilla nsäckan blir idag två månader... 

Igår var det vernissage på skolan för att se allt barnen gjort i skolan. Det är helt fantastiskt så duktiga barnen är redan i förskoleklass.

När stora tösen började i skolan hade hon ibland svårt för att koncentrera sig, hon var väldigt långsam i allt hon gjorde och blev "störd" av allt runt omkring henne. Idag har det blivit mycket bättre och hon kan själv säga att hon inte är lika långsam hihi.. 

Jag är så oerhört stolt över Linnea, hon är så duktig i skolan, med kompisar är hon omtänksam, trötstande, hjälpsam och hon är omtyckt. Flera barn som vill leka med henne på fritiden så det känns ju bra. 

Längtan efter skolan och efter läxor är väldigt stark nu men sedan när hon börjar i ettan börjar detta kanske avta. Det är roligt nu när allt är nytt och de får guld stjärnor för de är duktiga. Undrar hur länge denna längtan finns kvar. 

En sak som jag undrar. Det är ju alla nya tv program för barn har med smink och klädstilar att göra, likadant med spel på Ipads osv. Så Linnea vill gärna ha smink men jag säger nej till det då jag inte vill riskera hennes hud för hon använder dåligt smink, finns ju sådant billigt smink för barn att köpa. Detta vill jag inte Linnea ska använda. Jag vill inte Linnea ska använda smink förrän hon är närmre tonåring. Hon har ju ingen nytta av smink nu ändå. Varför ska barn vid sex års ålder behöva tänka på sitt utseende alla redan? Jag började inte tänka på mitt utseende förrän vid 13 års ålder cirka. Barn ska ju få vara barn, de ska leka och ha roligt. Inte tänka på om de är "snygga eller inte". De ska inte känna sig "fula", de ska inte veta vad detta är egentligen vid sex års åldern. 

Jag tycker det är roligt att Linnea har snygga kläder men det är ju för min egen del, inte hennes. Så var har det gått fel? Är det alla spelen och det som visas på tv? Eller är det något jag gjort?

Självklart vill hon vara som sin mamma, men jag sminkar mig inte så ofta. Däremot så vill hon ibland ha låtsas tatueringar bara för jag har tatueringar. Jag kan klä mig i tights, mjukis kläder och behöver inte fixa håret. Däremot om jag ska på något speciellt så klär jag ju mig finare och fixar håret lite lätt. 

När det kommer till smink och klackskor är jag sträng. Inget eget får mina barn förrän de är tonåringar. En sexåring ska inte gå i klackskor och förstöra sina fötter, eller ja riskera förstöra fötterna. 

Men åter igen, detta är mina tankar kring mina barn. Alla gör vi olika och inte är det fel i att lyssna till sina egna nstinkter och sitt egna tycke. Om mina barn ser andra i sin ålder ha detta och hon kommer med detta argument så är det upp till mig att stå på mig och inte låta grupptrycket påverka. Det är ju också något som barnen behöver lära sig, stå emot grupptryck. Så inget jag varken dömer eller tycker är fel. Alla mammor bestämmer ju över sina egna barn och gör det som man själv tycker är bäst för sina egna barn.

Kram på er

Min första graviditet vill jag själv minnas inte var så farlig med hormon svängningar och humör, dock så minns jag efter graviditet när jag ammade så kom alla hormoner och de där hemska humöret. Kanske var det delvis hormoner och delvis sömnlösa nätter. Vilket det var det vet jag inte.

Den senaste graviditeten jag haft så mådde jag dåligt under mer än halva graviditeten på många olika sätt och mycket hormoner. Sen var det mycket annat i livet som påverkade måendet självklart så som att bli uppsagd från sitt arbete och andra förluster. Nu efter graviditeten kan jag känna av hormonerna. 

Det är vissa dagar som är värre än andra och då vet jag att jag inte kan göra så mycket åt det utan bara vara öppen med att säga jag har en dålig dag med hormoner så då är det inte lönt att starta några allvarliga diskussioner för jag kan inte tänka normalt som man brukar göra utan då tar jag åt mig för minsta lilla och blir lätt sur. 

Jag har väl alltid haft ett humör, jag har dock arbetat mycket med mig själv under de senaste åren för att jag inte ska ha ett sådant hemskt humör för minsta lilla och jag har kommit långt med detta förutom dessa "hormon dagar" så att kalla dem. 

Jag vet inte om det är för jag varit gravid som det tar tid för hormonerna att komma i balans igen eller om det är för att jag ammar. Sak samma varför, det tar tid iallafall för dem att komma i balans. Och jag själv gör så gott jag kan för att detta inte ska påverka andra än mig själv. Det räcker att jag har mina dåliga dagar, andra ska inte behöva lida eller då fåliga dagar bara för jag har en. 

Sen under årens gång så glömmer man mycket från första graviditeten, glömmer förlossningarna och ja man glömmer mycket, eller så är det bara jag som är glömsk av mig hihi...